Ny hyperkonvergens, gammal lagring

Vi drömmer alla om den dag då vi får bygga en ny infrastruktur från grunden utan någon befintlig teknisk skuld som håller oss tillbaka. En greenfield-utrullning där vi väljer det som är bäst, rullar ut det nytt och njuter. Men de flesta av oss lever i den verkliga världen där det inte är särskilt realistiskt, och vad vi faktiskt står inför är en värld där vi måste planera för framtiden men också arbeta med det vi redan har.

Att klara sig med det vi har är nästan ett oundvikligt faktum i IT-livet, och när man närmar sig lagring vid en övergång från en befintlig arkitektur till hyperkonvergens kommer saker och ting inte att vara annorlunda. I väldigt många fall kommer vi att ställas inför en situation där en befintlig investering i lagring finns på plats som vi inte vill kasta bort utan vidare men som inte nödvändigtvis passar prydligt in i vår vision om en hyperkonvergerad framtid.

Det finns naturligtvis uppenbara alternativ att överväga, såsom att lämna tillbaka leasad utrustning, att pensionera äldre utrustning eller att sälja fortfarande användbar utrustning rakt av. Detta är gångbara alternativ och bör övervägas. Att eliminera gammal utrustning eller utrustning som inte passar väl in i de aktuella planerna kan vara fördelaktigt eftersom vi kan förenkla våra nätverk, minska energiförbrukningen och möjligen till och med återvinna en del av våra investeringar.

I verkligheten är dock dessa alternativ sällan ekonomiskt gångbara och vi behöver göra mer produktiv användning av våra befintliga teknikinvesteringar. Vilka alternativ som står till vårt förfogande beror förstås på en rad faktorer. Men vi ska titta på några exempel på hur vanliga lagringsenheter kan återanvändas i ett nytt hyperkonvergensbaserat system för att bibehålla sin nytta antingen tills de är redo att pensioneras eller till och med, i vissa fall, på obestämd tid.

Den enklaste återanvändningen av befintlig lagring, och detta gäller i de flesta fall i lika hög grad för både NAS och SAN, är att utse dem till mål för säkerhetskopiering eller arkivering. Traditionella NAS- och SAN-enheter är utmärkt hårdvara för säkerhetskopiering och är i allmänhet användbara av i stort sett vilken mekanism för säkerhetskopiering som helst, oavsett tillvägagångssätt eller leverantör. Och eftersom de är generiska säkerhetskopieringsmål kan, om en blandning av säkerhetskopieringsmekanismer används, såsom agentbaserade, agentlösa och anpassade skript, dessa alla arbeta mot samma mål. Säkerhetskopior får så sällan den uppmärksamhet och investering som de förtjänar att detta inte bara är den enklaste utan ofta den mest värdefulla användningen av redan befintlig lagringsinfrastruktur.

Naturligtvis kan allt som är lämpligt för säkerhetskopior även användas för arkivlagring. Arkiveringsbehov är i allmänhet mindre nödvändiga (endast en andel av företagen behöver arkivlagring medan alla behöver säkerhetskopior) och har lägre prioritet, så detta är mer av ett kantfall för återanvändning, men ändå ett att överväga, särskilt för organisationer som kan arbeta med att återanvända ett stort antal möjligen olikartade lagringsenheter. Det är dock värt att notera att en övergång till hyperkonvergens tenderar att “platta ut” beräknings- och lagringsutrymmet på ett sätt som lätt kan introducera ett värde för lagring med lägre prestanda och lägre prioritet för arkivering, vilket kanske inte fanns eller fanns lika uppenbart före omarkitekteringen av miljön.

NAS har de unika fördelaktiga användningsfallen att vara användbar som nätverkslagring för allmänna ändamål, särskilt för hemkataloger för slutanvändare. NAS-lagring kan användas på så många ställen i nätverket att det är mycket enkelt att fortsätta använda den efter att man bytt kärnarkitektur. Det mest populära fallet är för användarnas egna lagringsbehov med NAS:en direkt ansluten till slutanvändarnas enheter, vilket gör att lagringskapacitet, prestanda och nätverkstrafik kan avlastas från den konvergerade infrastrukturen till NAS:en. Det skulle faktiskt vara mycket sällsynt att ta bort en NAS från ett hyperkonvergerat nätverk eftersom dess potentiella nytta är så hög och uppenbar.

Både SAN och NAS har potentialen att anslutas direkt till de virtuella maskiner som körs ovanpå en hyperkonvergerad infrastruktur. På detta sätt kan de fortsätta att användas på ett traditionellt sätt fram till den tidpunkt då de inte längre behövs eller är lämpliga. Även om det inte ofta är det rekommenderade tillvägagångssättet, att ansluta nätverkslagring direkt till en VM, finns det användningsfall för detta och det gör att system kan bete sig som de alltid har gjort i en fysisk värld in i framtiden. Detta är särskilt användbart för mappade enheter och användarkataloger via en NAS, ungefär som vi nämnde för slutanvändarnas enheter, men fallen är förvisso inte begränsade till detta.

En SAN kan i vissa fall tillhandahålla en mycket välbehövlig funktionalitet för vissa arbetsbelastningar som kräver delad blocklagring som annars inte är tillgänglig eller exponerad på en plattform. Arbetsbelastningar på en VM kommer att använda SAN:en som de alltid har gjort och inte ens vara medvetna om att de är virtualiserade eller konvergerade. Naturligtvis kan vi också ansluta en SAN till en virtualiserad filserver eller ett NAS-huvud som körs på vår hyperkonvergerade infrastruktur om skiktningen för den typen av arbetsbelastning bedöms vara lämplig.

Att arbeta med befintlig infrastruktur när man implementerar en ny innebär förvisso en utmaning, men en som vi kan ta oss an med kreativitet och ett logiskt tillvägagångssätt. Lagring är en nästintill oändlig utmaning och att ha befintlig lagring att återanvända kan lätt visa sig vara exceptionellt fördelaktigt.